Krisen är inte över, men ljuset i tunneln blir allt tydligare. Det är otroligt efterlängtat.
Världen, Sverige, var och en av oss: alla har vi fått uppleva en kris som på många plan är större än vad någon varit med om innan.
Men nu kommer positiva signaler från flera håll, både ute i världen och här hemma.
Tecken på att sjukvården klarat av det värsta. Återstarter av industrier. Samhällen som gradvis lättar på restriktioner. Gränser som öppnas.
Sommaren kommer lägligt: tid för reflektion och återhämtning. Den stora frågan gäller hösten och vad som kommer därefter.
Jag har tidigare spekulerat lite i vilka förändringar vi kommer att få se i samhällen, beteenden, i vårt samhällskontrakt. Det kommer mer på det kontot i den här bloggen framöver.
Men just nu är det mest angelägna att vi håller på att byta ut det dystra, mörka och oroväckande mot något mer hoppfullt.
Hopplöshet är destruktivt. I en hopplös situation fattar vi dåliga beslut.
En överdriven optimism är inte heller bra (även om det sannolikt är bättre än nattsvart hopplöshet).
Men en förhoppning, en tro på att det kommer att gå framåt, bli bättre: den förhoppningen tror jag är helt nödvändig för både individer och samhällen.
Jag tror inte allt blir bättre. Och jag vet att det kommer att krävas mycket hårt arbete och stora uppoffringar för många av oss framöver.
Men tron på att detta leder till något bra, något bättre, den behöver vi.
Jag brukar påminna mig om den hoppfulla tanken:
”Det kommer att bli bra till slut. Är det inte bra, så är det inte slut.”
*
I helgen ska vi förbereda hus och hem för det studentfirande, som kommer att bli av, men som ändå blir så annorlunda.
Men å andra sidan. Desto viktigare att klämma i ordentligt när vi sjunger:
”och den ljusnande framtid är vår. // Inga stormar än // i våra sinnen bo, // hoppet är vår vän, // och vi dess löften tro”
Trevlig helg!
/magnus