Det är stökigt vid förhandlingsbordet. I synnerhet när det är ett samhällskontrakt som ska revideras.
Många hade hoppats att världen skulle återgå till det ”gamla normala” efter pandemin. Åter till kontoret, resandet, konserterna, fotbollsmatcherna, restaurangerna och konferenserna.
Men så blev det ju inte.
Kriget i Ukraina har självfallet bidragit rent praktiskt men även känslomässigt till en ny världsordning.
Men pandemins sociala effekter – i form av fysisk distans, hemmakontor, omprioriteringar i yrkesliv och privatliv för många – dröjer sig kvar.
Lägg därtill behovet av en bättre fungerande integration efter flyktingvågen, ett skolsystem som fungerar för både samhälle och individ, spänningen mellan stad och landsbygd, digitaliseringens framfart som river strukturer i rask takt: detta och mer därtill gör att samhällets grund, det vi ibland kallar samhällskontraktet, utmanas.
Av uppenbara skäl har världen ändrats så mycket att vi inte kan återgå till det vi hade innan. Det är mindre uppenbart hur vi ska se på – och förhålla oss till – samhället runtomkring oss.
Ramarna för det öppna, demokratiska och liberala samhället ligger måhända fast, även om även detta utmanas av en fortsatt globalisering.
Men inom ramarna för detta liberala projekt behövs en dialog om sammanhållning, kultur, gemenskap, frihet och respekt, mångfald.
Den debatten pågår – men den är stökig och inte sällan sker den på ett sätt där meningsmotståndare inte möts utan pratar förbi varandra i olika åsiktskorridorer.
Denna dialog får inte trivialiseras. Den måste nog får mer plats.
Den måste dessutom få ta lite tid. Även om det känns brådskande att vi hittar en lösning, ett samförstånd.
När jag i veckan pratade med Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, Martin Ådahl, i ett av våra Facebook-samtal, önskade han att vi skulle låta det pragmatiska, rimliga och nyanserade vinna. Där ytterligheterna inte fick ta över och öka polariseringen.
På ett sätt hoppas jag att han har rätt. Vi behöver förstå varandra bättre. Vi behöver mötas till något gemensamt. Till slut behöver vi enas om något som vi står för tillsammans.
Exakt hur detta ska formuleras vet jag inte. Och även om konflikterna är en central del av en valrörelse behöver vi efter valet se till att vi enas och möts.
Samhället behöver inte dras isär mer.
*
Se mitt samtal med Martin Ådahl här.
*
I helgen läser jag vidare i ”Ett jävla solsken” om Ester Blenda Nordström, skriven av Fatima Bremmer. För mig som ändå jobbat som journalist och redaktör i många år är pionjärinsatserna av Ester Norström, Bansai, helt fascinerande att läsa om.
Trevlig helg.
/magnus