Rysslands krig mot Ukraina sätter nationell säkerhet i blixtbelysning. Men vi kommer alltid att behöva omvärlden.
Pandemin satte fokus på landsgränser och nationella regelverk på ett sätt som blev både provocerande och ibland parodiska.
Rysslands invasion av Ukraina riskerar att bygga vidare på detta fokus på nationella regler, arbetsformer och kulturer.
Det finns en stor samsyn just nu kring att det svenska försvaret behöver stärkas. Lika stort stöd finns det för att president Putins agerande ska dömas hårt och att sanktioner samt konsekvenser blir hårda och långtgående. Detta är för mig lika självklart.
Men jag hoppas samtidigt att den grundläggande principen om öppenhet och transparens mot omvärlden inte ändras, även om den nu rymmer mer komplexitet.
Frågan om nationens berättigade i ett modernt informationssamhälle är värd att diskutera i sin egen rätt. Men oavsett dessa principer är gränsöverskridande handel, kunskapsutbyte mellan olika länder och biståndsarbete till länder med sämre förutsättningar än våra egna mycket viktiga att fortsatt slå vakt om.
Sverige brukar ofta beskrivas som ett litet, exportberoende land. Det är fortfarande sant. Vi är beroende av vår omvärld – mest av allt våra nära grannar i Norden, väldigt mycket människor och marknader i Europa, men på många sätt också länder längre bort.
Det är inget fel i detta: vi och våra handelspartner mår bra av handel över gränser.
Globaliseringen genomgår en prövning. Vi omprövar gamla sanningar, nya växer fram.
I den nya ekvationen måste utgångspunkten vara att vi har tilltro till våra grannar, till andra kulturer och att samverkan leder oss längre.
I den nya ekvationen måste vi se till att stärka banden till omvärlden, för att ännu mer stärka möjligheter till utveckling och en positiv utveckling.
Lika mycket behövs gemensamma, globala ansträngningar för att gemensamt kunna ta itu med våra stora gemensamma utmaningar, i synnerhet klimatutmaningen.
Vi är beroende av omvärlden – och den är beroende av oss.
Att dela på bördorna och att lita på varandra är inget tecken på svaghet. Tvärt om.
**
I helgen firar Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, sitt 100-årsjubileum – med ett års försening. Jag var för länge sedan ordförande för just SFS och ser fram emot att fira, umgås med gamla kåraktiva och – för en stund – drömma mig tillbaka till studentlivets glada dagar. Jag vet att det inte var bättre förr, men i helgen blir jag nog lite nostalgisk.
Trevlig helg!
/magnus