Köerna till vaccinsprutorna ringlar allt längre och våren kämpar febrilt för att få fäste. Men sommaren kommer att präglas av revolutionens konsekvenser.
Vi är många som väntar på att den utdragna paus vi är inne i ska ta slut. Att livet ska börja rulla på igen. Att vi ska kunna blicka framåt.
Den tidpunkten närmar sig. Vaccinationen rullar på, långsammare än önskat, men ändå metodiskt och allt mer kraftfullt. Vaccinet hoppas vi ska vara nyckeln till framtiden.
Men vad väntar på andra sidan? Det saknas inte teorier: ett enormt firande till hösten, med mängder av tidigare inställda kalas, bröllop och högtidsdagar som nu ska hinnas med. Resor till solen eller kulturupplevelser i andra länder, kanske. Några längtar säkert tillbaka till fullsatta läktare när fotbollslag möts, eller konsertlokaler där mötet mellan skådespelare eller musiker möter publiken på ett sätt som aldrig kan återskapas framför en skärm.
Eller kanske tar vi med oss det nya normala, där de fysiska mötena präglas av försiktighet, distans och handsprit. Såklart tar vi med oss den digitala revolutionen, där effektiviteten drivits upp, men där samtidigt den fysiska distansen byggts in som default.
Vi är många som funderar på det nya normala och hur dessa olika krafter kommer att utmana varandra. Jag har en egen bild av vad jag önskar, men den behöver såklart inte stämma med din.
Svaret på frågan kommer i viss mån att präglas av teknikens framfart: digitaliseringen har tagit stora steg framåt och få vill vrida den klockan tillbaka. Likaså de medicinska framstegen, som ju varit enorma.
Men det kommer sannolikt ännu mer att präglas av psykologi: hur vi som individer möter osäkerhet och andra människor. Är vi riskvilliga eller är vi i grunden försiktiga? Och söker vi oss till större, sociala sammanhang eller är vi i grunden relativt nöjda med de små sammanhangen?
Summan av dessa individuella val, styrda av våra psykologiska preferenser, formar sedan en samhällelig kultur, där politiken måste ta vid: kan vi öppna för stora folksamlingar igen? Kan vi öppna gränserna för resande till länder när och fjärran?
Det mesta talar för att många vill tillbaka till ”det normala”. Men allt talar samtidigt för att pandemin har satt spår som gör att det normala vi hade innan inte längre finns kvar att återvända till.
Mina tre slutsatser: för det första: det finns inget normalt att ”återgå” till – det blir något nytt som växer fram. För det andra: psykologin kommer att påverka minst lika mycket som tekniken – och definitivt mer än politiken.
Och slutligen för det tredje: det är du, med dina val – medvetna eller undermedvetna – som kommer att avgöra hur det nya normala ser ut.
Man påminns om Gill Scott Herons klassiska musiksatta dikt från 1971: ”The Revolution Will Not Be Televised”.
Inte minst raden: “The revolution will put you in the driver’s seat.”
*
I helgen fyller min svärmor 80 år och det ska vi såklart fira. Trots att vissa vaccinationssprutor nu är på plats håller vi ändå behöriga avstånd och firar huvudsakligen utomhus. Revolutionen har trots allt satt sina spår.
Trevlig helg.
/magnus